Vår grupp valde att arbeta med “Romeo och Julia”. Vi valde den för att den dramaturgiskt är uppbyggd på att klassiskt sätt och därför tänkte vi att den skulle vara enkel att göra icke-linjär.
Jag tänker att upplevelsen blir annorlunda mycket för att användaren inte får riktigt det som förväntas. Överraskningsmomenten blir fler och då kan upplevelsen säkert blir starkare, men jag tänker också att den kan försvagas om användaren upplever att den inte hänger med. Linjärt berättande är ju på något vis det mest logiska för oss. En av våra föreläsare sa vid utbildningens början att vi ofta börjar berätta historier icke-linjärt, man berättar kanske till exempel att man känner sig väldigt arg över något, men då måste man backa några steg och berätta vad som har lett till ilskan. Därför är det också svårt att skriva nyhetsartiklar, där det viktigaste ska komma först i ingressen, och inte bakgrunden till vad som har hänt.
Drivkraften är väl just överraskningsmomenten, att vi plötsligt får något som vi inte alls har förväntat oss. Jag tänker att det är mer riskabelt att berätta en historia icke-linjärt. Om man ser på mainstreamfilmer är ju i princip alla berättade linjärt, och det beror väl på att det är det som är enklast att ta till sig.
